Livet om Anna och Xanté

Jag älskar att vara i fårhagen många gånger, men idag önskade jag mig långt bort.
Nu kan jag se det med lite andra ögon än vad jag gjorde när jag stod mitt uppe i det och försökte reda ut problemen. Allt är så väldigt lätt i teorin, men ack så svårt när det blir praktiskt. Idag var det en halvnytt moment som vi skulle göra,
förra gången så löste vi det, men jag visste inte riktigt hur. Hunden som gick innan mig, var duktig som så många gånger förr, dock gjorde föraren ett misstag som är svårt att veta innan men som gjorde att det inte såg så smidigt ut.
och när jag sedan kommer ut så är X taggad upp till tänderna och lite till, vilket gör det lite jobbigare, men i vilket fall så får vi ur dom ur 25:an och börjar driva, funkar okej, men inte bra, men så kommer vi då till det nya momentet när vi ska börja fösa djuren istället, och det funkar inte alls, jag kommer helt enkelt inte runt, och kommer jag runt så går hunden upp i balans igen och jag ser inte vad jag gör för fel, håller på att bli skogstokig och så klart märker Xante detta och blir xtra taggad och vill ju hjälp mig, och så blir frustrationen ännu större.
Till slut kom Cima upp och skulle hjälpa mig, och det löste upp sig tillsammans med henne, men jag märkte ju inte vart jag var och vad jag gjorde fel.
När jag gick av banan så var jag så otoligt frusterad och ledsen att jag var redo att lägga av med allt vad vallning, och hundräning heter och bara ha en knähund.

Andra gången så gick det en aning bättre och frustrationen la sig lite grann.
men ändå så finns det där och jag känner igen dessa känslorna från mitt tidigare hundliv,
och jag avskyr dom och ska försöka abolsut inte begrava dom för då vet man aldrig när dom dyker upp igen,
men åtminstonde hantera dom.

Jag vill kunna, jag vill känna mig bra, jag vill kunna hantera situationen.

Agilityn ser jag vad som blir fel, kanske svårt att korrigera, men åtminstonde var problemet sitter
men det gör jag inte här och det är en del i frustrationen.

Frustrationen ligger också i träningen, den ger mig så mycket varje gång jag varit där,
men som så många gånger förr så är det för lite, det funkar inte.
Man får inte framsteg på samma vis, och man hamnar i svåra situationer som man kanske hade klarat av bättre
om man åtminstonde kände igen situationen.
Det är något i min som säger lägg ner och gör något som du kan, eller åtminstonde behärskar.
Samtidigt sitter så säger hjärtat att detta är det jag vill oavsett svårigheterna.

Men när jag en gång bestämt mig för en sak, så kommer det upp andra möjligheter som jag faktiskt inte vill avstå ifrån
och jag hela tiden bollas som åsnan mellan två hötappar
alternativ att man måste välja mellan pest och kolera. Inget av det är direkt lätt. Det kan jag skriva under på.

Jag vet inte om detta inlägget överhuvudettaget håller en röd tråd eller om någon förstår,
det kanske jag inte heller gör när jag läser det imorgon.

LYFT BLICKEN! så kanske man ser skogen för träden.